Porträtt Mia Vesavuori

Vinnaren i tävling tre är nu korad och vinnaren blev Mia Vesavuori. Tävlingen gick ut på att svara på två stycken frågor om Audibloggen samt motivera varför man skulle vinna med vilken Audi man har och berätta en speciell Audihistoria.

Nedan följer Mias historia

Jag har tyvärr ingen Audi längre, eller jag har aldrig haft någon egen Audi. Men jag har i alla fall en Audiberättelse, jag är nämligen förälskad i Audi.
Min mor hade en Audi A6 2.0T som jag fick övningsköra och sedan köra till vardags när jag väl fick mitt körkort.
I februari i år bestämde hon sig för att sälja Audin, ”Bettan”, och jag blev helt förstörd. Jag grät i säkert två månader bara jag såg en Audi som var lik Bettan och av tanken att inte få köra Audi längre. När jag första gången fick köra Bettan så hade jag tidigare endast kört pappas rishög, en Opel. Jag kommer aldrig glömma den kontrasten, jag minns att jag tänkte ‘bilen kör ju för sjutton sig själv’. Det fanns inget dåligt med min Bettan, hon var tyst, hon gled upp över 100km/h utan att man ens märkte det, hon var en
riktig racer och det hände ofta att jag bara satte mig och körde en runda för att körglädjen var så stor och så var ju inte musikanläggningen fy skam heller. När jag väl kört henne en gång så var jag fast, aldrig någonsin vill jag köra någon annan bil än en Audi!

Jag blev så fäst vid Audi för ca. 3 år sedan (när jag upptäckte Audi R8) att jag började satsa stort på skolan, alla betyg under MVG var otänkbara. Jag bestämde mig helt enkelt för att utbilda mig och göra allt för att när jag blir äldre ska ha råd med en Audi. Denna drömmen lever kvar och jag har satt upp åldern 26 som ett mål, då ska jag ha köpt mig min första Audi, en ganska ny sådan. Ledsen att säga det men Audi’s modeller innan -05/06 faller mig inte riktigt i smaken.

Så kom den nya bilen, Bettans ersättare. En ny Opel Astra. Mamma försökte trösta mig med ‘den är ju ibisvit i alla fall, det gillar ju du Mia!’. Det är korrekt, jag älskar ibisvit. På Audi. Inte en jävla Opel. Det tog en månad innan jag ens kunde förmå mig att provköra eländet och nu har jag accepterat att jag får dras med Opeln. Den duger, men det är ingen Audi. Varje gång jag möter en Audi, antingen när jag är ute och kör eller när jag går på stan, så glor jag från sekunden jag ser den tills den försvinner ur mitt synfält. Det är standard att titta på Audin i backspegeln istället för på vägen framför. Det har även hänt att jag fällt en tår vid åsynen av en Audi, tex första gången jag såg en R8 (höll även på att köra ner i diket) och när jag såg en A7 för första gången. Då ska jag inte ens tala om när jag såg (och hörde!!) en Audi R8 GT…

När jag gick balen i juni i år så var det självklart vilken bil som skulle föra mig och mina två baldejter till ballokalen. En Audi. Bara den har fyra ringar bak och fram så var jag nöjd. Så med lite tur fick vi tag på en ibisvit A4 kombi.
Bilen var det bästa under hela balen, jag pratade konstant MED bilen, OM bilen, jag var i extas. Jisses vilken bil. Jag har fler bilder på mig och bilen än på mig och mina baldejter. Ägaren som körde skrattade konstant hela vägen
till ballokalen, han hade aldrig varit med om någon som är så ‘besatt’ av något. Kärlek är vad det är!

Nu får jag vara Audilös i flera år säkert (inte helt, mamma har en Audi A4 quattro som tjänstebil men den får jag inte röra), men drömmen är ju att i alla fall få sitta i en R8 (räcker till och med om jag får röra vid en). A7 och A5 sportback/S5 är också stora favoriter. Jag är glad att jag tycker så mycket om Audi, det har gjort mig så motiverad till att kämpa för min framtid. Planerar att tatuera de fyra audiringarna på handleden också, så jag har motiveringen med mig vart jag än går.

Comments

comments